har inte skrivit på länge, mestadels för att jag kom på att det är typ 1 % som bryr sig om vad jag egentligen gör och sen, varför behöver alla veta det? det är ju min ensak.
enda anledningen till att jag ska skriva ett inlägg nu är för att jag behöver det, måste få ut lite av det jag känner.

vi kan väl börja med att säga att jag och Natalie var inte bästa vänner, men jag kan säga att jag kände henne. det var inga problem med att ringa och fråga om vi skulle hitta på nåt, så pass nära var vi. en nybliven vän var det hon var.
vi jobbade på rullsand tillsammans i somras. hade inte en susning om vem hon var innan det, eller jag hade hört namnet men inte mer än så. snabbt märkte man hur glad och trevlig hon var mot alla, fastän hon egentligen inte ville vara det mot alla, men hon var det ända. 
hur som helst gick sommaren och jag lärde känna henne mer och mer och det finns inget ont jag kan säga om henne.
så varför just hon? varför nån i huvudtaget?
det här är så fruktansvärt jobbigt, man fattar inte vad som har hänt, man vill inte fatta.
det är nu man förstår att allt går så fort, vad som helst kan hända fastän man tror att det inte gör det.
man tänker: "det händer inte mig".
men det gör faktiskt det.

sista gången jag träffade natalie var när jag skjutsade hem henne från jobbet.
sista gången vi hördes var när det var personalfest och jag hade totalt glömt bort det, kom ihåg att jag inte var så sugen att gå iallafall.
nu ångrar jag mig så fruktansvärt mycket.
något otroligt.

är det ödet?

det vet vi inte, men det som har hänt, har hänt och det är hemskt, fruktansvärt hemskt.
dock inget vi kan göra åt nu.

nu lär vi bearbeta, acceptera men absolut inte glömma.
jag kommer komma ihåg alla mina stunder med henne, och det vet jag att alla andra också gör.

du är omtyckt av otroligt många och du är saknad av minst lika många.

---

nu kan man undra varför man skriver ner sånt här på en blogg. nästa gång jag ska blogga kommer jag säkert undra varför jag skrev ner det just här. kunde lika gärna skrivit det i ett block liksom.
men det känns faktiskt lite bättre att få skriva ner det, att det blev just här är troligen för att jag har suttit här och är otroligt hängig, deppig och lite av understimulerad.


hur som helst, jag gillar inte att blogga men jag ska ta upp den här igen när jag åkt till USA som aupair.
dom som känner mig tänker säkert "men bandyn då? då måste du ju sluta!"
och helt ärligt så hatar jag frågan, den är ju fruktansvärt onödig om man tänker efter.
bara för att jag är bort ett år så glömmer jag väl inte bort hur man spelar bandy? jag har gjort det sen jag var sex säkert. det låter ju på alla som om att jag skulle bli klapp-kass bara för att jag ska vara borta ett år. man glömmer inte bort hur man cyklar om du inte gör det på ett år liksom, ett ganska bra exempel.
man slutar inte träna bara för att man förflyttar sig en bit. fastän det skulle vara ganska skönt i nuläget.

och justja, anledningen till att jag ska ta upp bloggen just då är för att jag tycker det ganska skoj att läsa om andra som har vart aupair nån annanstans. och för att mamma och pappa ska veta om att jag lever (och för alla andra som bryr sig).

nu är jag trött och ska duscha.
- ett prakt exemplar på ett uttryck som ingen behöver veta egentligen, och det är troligen ingen som bryr sig heller.
nu är det ju så att jag själv läser andras bloggar när jag är fruktansvärt understimulerad, det är nästan så att jag börjar hallicunera innan jag gör det. men grejen är ju att jag själv inte tänker så som jag tänker nu när jag läser nån annans blogg, inte så ofta iallafall. mestadels när jag själv skriver tänker jag "vem fan bryr sig", och jag lovar att ingen gör det egentligen. det är bara ett tidsfördriv att läsa om vad andra människor har gjort under dagen. vilket kan vara underhållande för en del.

jag känner att jag är på tok för neg för att tillföra något som nån verkligen vill veta.

men hej så länge!